Hej kära läsare!
Från och med nu har jag en bloggpaus på obestämd tid. Det finns förklaringar men ingen av dem är heltäckande. Jag tror att det främst handlar om en känsla i kroppen som jag inte kan beskriva och tills dess att den försvunnit eller jag kan bemästra den så kommer det bli torka på denna blogg.
Obestämd tid kan dock betyda att jag är tillbaka imorgon eller aldrig.
Det visar sig helt enkelt.
Bloggen är mitt hjärtebarn men ibland behöver man släppa gamla saker för att kunna välkomna en förändring.
Tack för den här tiden.
P
A
U
S
A
R
N
U
.
.
.
...
lördag, februari 21, 2009
söndag, februari 15, 2009
fredag, februari 13, 2009
onsdag, februari 11, 2009
Hotties
Med hela den här nunnegrejjen behöver jag eye-candy och jag har hittat ett par sweethearts. Jag bjuder er på följande:
Brody Jenner aktuell som sig själv i The Hills och Bromance.
David Duchovny aktuell som Hank i Californication
Ami James aktuell som sig själv i Miami Ink
Tupac Shakur the one and only
Do ya all like what ya see?!
Brody Jenner aktuell som sig själv i The Hills och Bromance.
David Duchovny aktuell som Hank i Californication
Ami James aktuell som sig själv i Miami Ink
Tupac Shakur the one and only
Do ya all like what ya see?!
måndag, februari 09, 2009
Jag känner mig behövd!
Jag vill säga tack till min kära vän som tillåter mig att finnas för henne i denna svåra stund. Tack för att jag får känna mig duglig som vän efter att ha gråtit ner din axel i ett år. Tack.
Under den senaste tiden har jag varit orolig för att jag bränt ut vänner i min närhet, för jag vet ju att man inte orkar med någon som mår dåligt hela tiden. Och när man mår dåligt så är det liksom lätt att tappa perspektivet...
Men nu känner jag mig duglig som vän igen. Jag liksom känner att jag fortfarande har det i mig. Låter det knäppt? men man vill ju liksom känna sig behövd, allt det där med KASAM : känsla av sammanhang.
Nåja, annars har jag gjort egen manikyr idag. :) Alltid något. Börjar bli frisk och ska imorgon ut och gå med en vän. Mina musklier har försvunnit, det är bara gäddhäng och sånt annat slappt kvar. :( Så jag längtar efter att komma tillbaka med träningen. Som tur är har jag iaf ine ätit FÖR onyttigt på den här tiden.
Nu e det snart californication!
Under den senaste tiden har jag varit orolig för att jag bränt ut vänner i min närhet, för jag vet ju att man inte orkar med någon som mår dåligt hela tiden. Och när man mår dåligt så är det liksom lätt att tappa perspektivet...
Men nu känner jag mig duglig som vän igen. Jag liksom känner att jag fortfarande har det i mig. Låter det knäppt? men man vill ju liksom känna sig behövd, allt det där med KASAM : känsla av sammanhang.
Nåja, annars har jag gjort egen manikyr idag. :) Alltid något. Börjar bli frisk och ska imorgon ut och gå med en vän. Mina musklier har försvunnit, det är bara gäddhäng och sånt annat slappt kvar. :( Så jag längtar efter att komma tillbaka med träningen. Som tur är har jag iaf ine ätit FÖR onyttigt på den här tiden.
Nu e det snart californication!
söndag, februari 08, 2009
hemläxa i livets läror
Ibland känns livet så svårt. Som en hemläxa i matte C. Hur fan skall man kunna lösa problem som inte finns någon självklar lösning på? Och var finns läxhjälpen när man behöver den?
Jag skrev här sist om mina två kärlekar. Utöver det har jag upplevt stark och galen passion i två fall, men det är allt förutom enstaka korta förälskelser. Det är inte mitt hjärta som lurar mig... det är mina tankar. Kanske är det föreställningen om att det skall kännas rätt som får mig att tro att varje man jag möter är rätt - oavsett om jag gillar honom eller inte.
Mina tankar säger detta: Meningen för mig är att leva med någon som jag inte gillar. Någon som jag måste lära mig att stå ut med. Varför skulle jag vara så lyckligt lottad att få vara tillsammans med någon jag själv valt på grund av kärlek. Det kommer vara för mig som det är för många andra.
Den bittra sanningen - att lära sig stå ut.
Jag har fastnat för killar som jag inte gillar, jag har velat vara nära dem till varje pris trots att de inte betyder ett skvatt. Är inte det rätt konstigt? Jag var tillsammans med en som jag inte kände något för, men som jag hade övertalat mig själv till att han var den rätte. Vi hade ett rätt platoniskt förhållande. Jag levde mitt liv och han sitt. Och det lilla vi delade tillsammans var för trasigt för oss att njuta av.
Och i breakup-tiden låg jag i soffan, solen sken genom de röda gardinerna och allt jag tänkte på var hur det kunde vara meningen att vi skulle göra slut när vi hade ett så fint hem.(sjukt, jag vet...) Det kändes som om jag liksom aldrig riktigt var där när det hände. Dagarna gik och plötsligt år och vart tog livet liksom vägen?
Hur länge kan man låtsas att leva livet utan att känna efter?
Men en dag vaknade jag upp och det trasiga hade tagit över allt, mina tankar, min kropp, du och vårt hem. Det var som att genom att vi andades besudlade vi allt vi var i närheten av. Jag öppnade ögonen en försommardag och jag såg ingenting som jag gillade. Inte ens i spegeln såg jag det som jag trodde var jag. Sakta och bit för bit hade jag blivit någon som jag inte var, någon som jag inte ville kännas vid.
Det var en annan man som fick mig att känna under de där åren. Jag närde en fantasi, som var en verklighetsflykt och en flytväst när det mörka havet försökte suga ner mig med sina virvlar och strömmar. Jag levde parallella liv och det började bli svårt att hålla isär dem. Jag erkänner det.
Du var inte min i verkligheten - men i evigheten.
Jag skrev här sist om mina två kärlekar. Utöver det har jag upplevt stark och galen passion i två fall, men det är allt förutom enstaka korta förälskelser. Det är inte mitt hjärta som lurar mig... det är mina tankar. Kanske är det föreställningen om att det skall kännas rätt som får mig att tro att varje man jag möter är rätt - oavsett om jag gillar honom eller inte.
Mina tankar säger detta: Meningen för mig är att leva med någon som jag inte gillar. Någon som jag måste lära mig att stå ut med. Varför skulle jag vara så lyckligt lottad att få vara tillsammans med någon jag själv valt på grund av kärlek. Det kommer vara för mig som det är för många andra.
Den bittra sanningen - att lära sig stå ut.
Jag har fastnat för killar som jag inte gillar, jag har velat vara nära dem till varje pris trots att de inte betyder ett skvatt. Är inte det rätt konstigt? Jag var tillsammans med en som jag inte kände något för, men som jag hade övertalat mig själv till att han var den rätte. Vi hade ett rätt platoniskt förhållande. Jag levde mitt liv och han sitt. Och det lilla vi delade tillsammans var för trasigt för oss att njuta av.
Och i breakup-tiden låg jag i soffan, solen sken genom de röda gardinerna och allt jag tänkte på var hur det kunde vara meningen att vi skulle göra slut när vi hade ett så fint hem.(sjukt, jag vet...) Det kändes som om jag liksom aldrig riktigt var där när det hände. Dagarna gik och plötsligt år och vart tog livet liksom vägen?
Hur länge kan man låtsas att leva livet utan att känna efter?
Men en dag vaknade jag upp och det trasiga hade tagit över allt, mina tankar, min kropp, du och vårt hem. Det var som att genom att vi andades besudlade vi allt vi var i närheten av. Jag öppnade ögonen en försommardag och jag såg ingenting som jag gillade. Inte ens i spegeln såg jag det som jag trodde var jag. Sakta och bit för bit hade jag blivit någon som jag inte var, någon som jag inte ville kännas vid.
Det var en annan man som fick mig att känna under de där åren. Jag närde en fantasi, som var en verklighetsflykt och en flytväst när det mörka havet försökte suga ner mig med sina virvlar och strömmar. Jag levde parallella liv och det började bli svårt att hålla isär dem. Jag erkänner det.
Du var inte min i verkligheten - men i evigheten.
lördag, februari 07, 2009
Tillit
Det som jag processar just nu handlar mycket om relationer. Just nu känner jag mig avstängd. Jag är liksom inte i kontakt med mina känslor. Jag tänker mycket bakåt och jag har insett att av alla karlar jag träffat har jag fram tills nu varit kär i 2 stycken. Båda krossade mitt hjärta. De som jag träffat sedan dess har jag inte givit någon chans eftersom jag inte tillåter någon komma nära. Det sjuka är att under det här året har jag insett att min tillit till andra människor är väldigt låg och har till viss mån kanske alltid varit det. Men jag har uppmärksammat det mer nu eftersom vuxna relationer kräver mer ge och ta än de man har som barn. De som är mig nära har med andra ord gjort ett hästjobb ;) - grattis!
Jag lever i en självuppfyllande profetia. Ensam.
Jag lever i en självuppfyllande profetia. Ensam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
